Att kämpa sig fram just nu känns som att hålla en liter vatten i sina bara händer. -Det går inte att hålla kvar, utan rinner rätt genom fingrarna.

Det man så tydligt såg framför sig bara någon dag tillbaka, finns idag bara som ett suddigt minne från det förflutna.

Hur väl jag än vet att det inte finns någonting att oroa mig för, hur väl jag än vet att om bara några få dagar kommer allting förhoppningsvis vara normalt igen, så känns det ändå så hopplöst.

Tankarna strävar mot mig, självkänslan och självförtroendet står som en stor barriär för mina drömmar. Jag vågar inte hoppas, jag vågar inte tro. Jag vill veta, jag vill förstå.

Saker som ena dagen känns så lätta, kan nästa dag kännas som en stor omöjlighet. Bara för en liten sak som påverkar en liten del av det vardagliga livet.

Bara några få dagar, bara dygn, en sisådär 240 timmar, sedan kan jag återvända tillbaka till gårdagens lycka.

Ingen av er vet vad jag egentligen menar, men det viktiga är att jag förstår, och kanske även att du förstår.

Nu har jag släppt den första tunga klumpen, och jag lovar er alla, att ni kommer bara att behöva stå ut en sådär.. 14400 minuter till av en negativare Olivia. Men jag ska försöka dela med mig av all glädje jag kan ändå till er, för det förtjänar ni alla ♥