Lagar middag, gör vardagssysslor, och pratar om "egentligen borde jag..." utan att det egentligen blir något av. Och andra meningar som låter ungefär "Nej,  jag vill inte ha någon.. det är skönare att vara själv, då slipper man tjaffs."

.

Sedan kommer den där stunden när han faktiskt tar upp telefonen och ringer ett telefonsamtal till henne. Detta samtal pågår inte bara några minuter, utan nu pratar vi timmar! 2-3 timmar, minst! En kväll höll det på ända sedan halv 8 till 11..

.

Efter dessa samtal händer något magiskt, som om en gnista tänds och personligheten blir något helt annat. Socialt, glatt, omtänksamt.

.

Med mina egna ord skulle jag kalla detta kärlek.

Han är kär, men vågar inte visa det, ifall det inte skulle bli något.

.

Otroligt att människor kan påverkas så pass mycket av,, ja, av vadå?