Barnen börjar med att älska sina föräldrar, efter en tid dömer de ut dem, sällan - om någonsin - förlåter de dem.

Nja, jag håller faktiskt inte med Oscar Wilde där. Älska, sedan hitta brister & ogilla, sedan acceptera & älska ännu mer än från början skulle jag nog säga är flödesgången. Iaf för mig! Jag tror att det hör till att växa upp. I processen brukar man även upptäcka att de faktiskt älskar & stöttar en trots de fel & brister man själv har - vilket är rätt fantastiskt. Ingen är ju perfekt, varken barn eller förälder.



Sedan beror det ju förstås vilka föräldrar man har. En massmördare till mor eller far skulle vara lite halvsvårt att förlåta. ;)