-Nej, många av dessa gånger blev jag (trots att jag redan nått botten) ännu sämre. Jag tänkte nu som start berätta för er några fruktansvärda upplevelser jag varit med om när jag verkligen nådde botten.

.

Januari 2010 åkte jag in på Skellefteå lasarett. Jag var mycket sjuk och behövde akut hjälp. Symptomen var enormt hög feber, svårigheter att andas och en tung smärta över bröstet.

Läkarna bestämde sig för att lägga in mig på övervakning och undersökning, och jag förväntade mig att jag skulle behöva ligga inne ca 2-4 dagar.

Med tiden blev jag allt sämre och läkarna kunde inte hitta några fel. Jag genomförde många blodprover varje dag och jag fick bo i ett isoleringsrum där läkare och sjuksköterskor använde sig av plastdräckter de tog på sig för att komma in i mitt rum.

Efter att många prover tagits och mitt tillstånd blivit allt värre i form av svullen lever och njurar, smärta över bröst, svullna körtlar, huvudvärk och hög feber, skickades jag till umeå lasarett. -Där började man leta efter cancer och jag var väl förberedd på att jag skulle behöva gå igenom cellgiftsbehandlingar och tappa allt hår.

Cancer hitttades aldrig och efter att jag gått igenom många undersökningar skickades jag hem till Skellefteå igen.

Efter många om och men hittade läkarna till sist körtelfeber och "någonting mer" (vad "någonting mer" var kom de aldrig fram till).

Körtelfebern var så pass allvarlig att jag inte kunde äta, hade svårt att andas, inte kunde stå på mina egna ben och jag gick på morfin dagligen +många andra mediciner. Jag rasade i vikt och blev matad med sond.

För att ge er en bredare förklaring till hur illa det verkligen var kan jag också tillägga att jag gick igenom ingrepp vid vaket tillstånd som jag annars gjort när jag var sövd, jag blev fasthållen i sängen, jag blev illa behandlad av läkare och många misstag gjordes.

Under denna period fick jag många gånger höra "Nu har du nått botten Olivia, nu kan det bara bli bättre!"

När jag till sist lämnade sjukhuset var min magsäck så krympt att jag inte kunde äta utan att få enorma smärtor i magen. Därav lyckades även ätstörningen anorexia bildas.

När jag vägde som minst låg jag på 37kg och mina prover visade minus på värdena i kroppen. Jag svimmade många gånger om dagen och hade det väldigt svårt sova om nätterna. Jag tränade som en träningsnarkoman och åt inte mer än ca en knäckemacka fördelad på hela dagen.

Mina läkare hotade med att lägga in mig på psyket där jag inte skulle få röra mig en meter ur sängen och bli tvångsmatad varje dag om jag inte gick upp minst 0,5 kg/vecka.

.

Efter alla dessa omständigheter utvecklades en djup depression och ångeset som yttrade sig med att jag fick panikångestattacker varje dag. Jag fick även åka in akut just för att jag var i så dåligt skick under mina panikångestattacker. Undersökningar gjordes för att se om jag hade epelepsi, just för att mina attacker var så grova. -Ingen epelepsi fanns det hos mig.

Panikångestattackerna tog över min vardag, och jag blev till sist så djupt deprimerad att jag inte kunde göra annat än att ligga i sängen. Jag visste inte hur man gjorde för att röra ett finger. Synen fungerade inte heller, och jag försökte många gåner vid desperata tillfällen använda min mammas glasögon för att att se något över huvud taget när jag öppnade ögonen.

Min mamma fick bära mig för att jag skulle ta mig till toaletten, och hon matade mig för att jag skulle få i mig näring. Jag såg verkligen ut som om jag var döende.

.

När jag väl började kunna komma upp ur sängen igen och leva ett normalt liv vad jag fortfarande så djupt deorimerad och ångestfylld att jag började hallucinera. Jag såg sprindlar som anföll mig, en man som sköt mig i tinningen och en grupp av män som ständigt förföljde mig och jagade mig.

Detta var mycket obehagligt och det var svårt för mig att leva ett nogmalt liv när jag inte kunde se vardagen för vad den var. -Jag var ju stäntigt jagad, vilket gjorde mig väldigt rädd, och fick mig att göra väldigt dumma saker. (Ett exempel är att jag kunde springa rätt ut ur huset och springa tills någon fångade upp mig och fick mig lugn igen)

.

Den stora frågan är ju nu, hur långt ska det behöva gå innan man mår botten? Och hur många gånger kan man egenrligen nå botten innan det får ett slut? -Detta är en fråga som jag än idag inte kan svara på med tanke på att jag än idag inte mår 100% bra. Men så småning om kommer jag att finna mitt svar.

Vad jag däremot kan berätta för er är: